Den första versionen av "Ninja Gaiden"-serien kom ut på sent 80-tal i SNES, och var då bland de absolut svåraste spelen som hade skådats på konsolen. Så hur står sig denna återuppståndelse emot originalets legendariska rykte?

Grafik:
Visuellt så är är det här spelet imponerande, särskilt med tanke på dess releaseformat, den originella Xbox:en. Grafiken är knivskarp, och det är svårt att inte bli imponerad av alla detaljer som händer på skärmen.
Ljud:
Musiken är inte en betydande del av "Ninja Gaiden". Inte för att säga att den är dålig. Det är den inte. Den är bara inte särskilt framlydande. Ljudeffekterna är livliga och många, och lämnar inte spelet med många tysta stunder.
Kontroll:
Kontrollen är inte svår att förstå, förrän man ska ge sig in i strid. I början verkar det lätt, men när du sedan hamnar i en strid med tre fiendeninjor, blir spelet annorlunda. Att trycka rätt i rätt tid tar minst sagt en stund att bemästra.
Story/Berättande:
Storyn är, för att vara ärlig, papperstunn. Det är en ganska generisk hämndsaga, men vet ni vad? Spelet behöver inte mycket mera. Allt du behöver är en anledning att slakta hundratals fiender.
Svårighet:
"Ninja Gaiden" är känd för sin svårighet, och det första i den numera re-bootade serien är en primärt exempel. Stundom blir spelet olidligt, och du vill bara slänga kontrollen i marken och skrika högt, men oavsett hur du hanterar det, är det svårt att stå emot adrenalinrushen som slår dig efter särskilt svår strid.

"En ninjas hämdlystnad flyter inte bara i blodet utan också i själen..."
Efter en inledning om de två legendariska draksvärden börjar du, den stencoola ninjan Ryu Hayabusa, mellan två klippor. Utan att veta varför ska du nu ta dig upp, till ninjafortet ovanför Efter att ha spöat alla ninjor, på coolast möjliga sätt(naturligtvis), finner du dig öga mot öga med deras ledare: Murai.
Efter en nunchaku-uppvisning börjar striden. Men innan den är över bugar de sig och sätter sig ner för att prata. Tack tränarn(Murai är det) för att du försoker ha ihjäl mig! Precis när de pratar om "The Dark Dragon Blade", det onda(och mäktigaste) av de två legendariska draksvärden som förvaras i Ryus hemby Hayabusa village, rusar Ayane, byns "budbärare", in genom dörren.
Hayabusa village blir attackerad! Ryu hinner precis fram för att se byns sista invånare bli brutalt slaktad av en mystisk man utan ansikte. Som håller i Dark Dragon Blade! I raseri attackerar Ryu mannen, men är underlägsen och blir även han dödad - och sedan återupplivad. Och vad skulle varje tv-spels ninja göra i den här situationen? Jo, just det: Hämnas.
Så börjar Nnja Gaiden, det utan tvekan bästa ninja spelet som finns idag.

Och pga svårighetsgraden(som borde vara Hard, Extremly Hard & Impossible)
räcker det riktigt länge. Dessutom är grafiken riktigt snygg, ljudet helt rätt hela tiden, och actionscenerna svårslagna. För man måste bara se vad Ryu kan göra, med antinen katana eller nunchaku. Eller en fet krigshammare. Lägg till lätthanterlig magi, kaststjärnor(och likninde), och coolare rörelser än Prince of Percia 5:WW, och du fattar varför jag älskar det här spelet.

RECENSION AV NINJA GAIDEN
(XBOX)

För mig är det aldrig svårt att avgöra när ett spel är ett mästerverk eller inte. Det hörs på ropen. Och ropen kommer ifrån spelhyllan. De står där och bönar och ber om att få bli omspelade. Trots att man nyss kört igenom dom samt har ett flertal andra titlar som väntar så dras man ändå tillbaka till mästerverket i hyllan, offrar ytterligare 10 timmar av ens liv framför dess fötter och spelet har åter igen bevisat sin överlägsenhet. Precis så här är det med Ninja Gaiden. Som en stor fet kronjuvel tränger den undan de lite mindre pärlorna i samlingen och med Tomonobu Itagakis attityd äntrar den tronen över alla andra Ninjatitlar där ute.

Svärd och luftakrobatik

Första gången jag får kontrollen över huvudkaraktären Ryu Hayabusa är det styrningen som presenterar sig med ett övertygande handslag. När jag ber honom att springa framåt för att utforska omgivningen svarar han med otroligt mjuka och följsamma animationer. Jag lär mig hoppa med volter genom luften, klättra längs smala avsatser och att rusa några steg längs väggarna i Crouching Tiger, Hidden Dragons fotspår verkar heller inte vara några problem för Ryu. Till en början kan vissa hopp som innefattar väggar och dylikt kännas svåra att genomföra, när jag spelar det idag är misstagen jag gör rent kontrollmässigt dock få. Det är inte längre snack om att det är en livsfarlig och disciplinerad ninja jag styr.
Väl i strid visar sig lyckligtvis Ninja Gaiden från sin bästa sida. Med en sylvass katana med namnet Dragon Sword som tryggt grundvapen och som faktiskt är tillförlitlig genom hela spelet hugger man sig igenom horder av ninjor och monster. Efter att ha tagit sig an motståndet för första gången var nog många lite småchockade då spelet redan på första banan krävde rikligt med koncentration och finess från spelaren. Att Ninja Gaiden kan vara riktigt svårt på sina ställen är bara som grädde på moset och kravet på engagemang från spelaren är som en frisk fläkt i en bransch där spelen har haft en tendens att vara lite för lätta på senare tid. Så de som trodde att livet som ninja var lätt har antagligen lärt sig motsatsen vid det här laget. Som resultat av den relativt höga svårighetsgraden känner man sig oerhört tuff i rollen som stenhård ninja under de spelsessioner när det går riktigt bra. Tänk dig följande scenario;
Du går längs en gata kantad av nedbrända hus. Dyster musik förstärker den redan mörka stämningen och allt verkar öde. Då dyker tre ninjor upp femton meter framför dig, uppenbarligen fientligt inställda då de börjar rusa mot dig med svärd i händerna. Du drar ditt Dragon Sword och ljudet av kallt stål får dig uppmärksam på hur välarbetat ljudet egentligen är. Ninjorna närmar sig snabbt medan du själv sakta och självsäkert går för att möta dem, redo med katanans spets mycket stilfullt pekandes mot marken. En plötslig impuls får dig att anfalla. Ryu voltar genom luften, landar framför fötterna på ninjan närmast. En övermänskligt snabb svärdskombo besegrar fienden och marken färgas röd. Du parerar ett svärdshugg från en av den fallnes rasande kompanjoner och utnyttjar kontringstekniken du nyss lärt dig. Några blixtrande snabba svärdshugg och en grymt snygg snurrspark senare flyger en död ninjakropp genom luften. Då märker du att den tredje och siste anfallaren redan inlett en attack mot dig. Du har ingen tid att tänka och svarar instinktivt med ett par välplacerade shurikens/kaststjärnor. De gör inte så stor skada men stoppar upp fiendens anfall tillräckligt länge för att hinna slå honom till marken. Där avslutar du striden med att obarmhärtigt stöta svärdet genom honom där han ligger knockad på vägen. Hela striden avverkas totalt på mindre än tio sekunder. Just denna strid gick du levande ur men Team Ninja låter dig aldrig andas ut.


En dödlig vapenarsenal

För att överleva som ninja tvingas du att utforska varje vapen du plockar upp och väga dess för och nackdelar mot varandra. Vilket vapen är bäst i ett möte med några arga och klo försedda monster? Det blytunga Dabihlarosvärdet med sina förödande rallarsvingar eller de eleganta Vigoorian Flails med sina effektiva lemamputationer? Ditt val av vapen i kombination med din spelstil har en avgörande roll för hur striderna kommer att se ut. Varje vapen har sin egen knappkombination som alla baseras på principen, Y-knappen för ett tungt hugg och X-knappen för ett snabbt hugg. Simpelt men med ett stort djup, större än man kanske inser om man inte verkligen engagerar sig i spelkonceptet.
För att slåss som en mästerninja räcker det inte med att lära sig alla knappkombinationer och att slåss med hjälp av väggarna, du måste även utnyttja den essens som fienden lämnar efter sig när du besegrar dom. Essensen är små ljusklot som antingen är röda (magi), blå (hälsa) eller gula (valuta) och fyller på respektive mätare om du plockar upp dom. Men den kanske viktigaste funktionen är dess förmåga att ladda ditt vapen. Håll inne Y-knappen och ditt aktuella vapen suger åt sig essensen, släpp sedan knappen och bevittna en helt förödande svärdsattack. Om jag säger Omnislash från Final Fantasy VII så förstår ni ungefär hur det ser ut. Dessa attacker generera även större essensklot vilka innebär ökad effekt om du utnyttjar dom.
Ibland när fienderna blir för många eller om du helt enkel vill ta ut fienden med ett grafiskt fyrverkeri så kommer magin till nytta. De baseras på eld, is och blixtenergi och slår på de högre nivåerna ut även de tuffare fienderna. Dock är den röda magiessensen ganska sällsynt och kräver ett konservativt användande.
För att verkligen kunna styla sig i striderna så finns ett poängräknarsystem där många träffar i tät följd innebär höga poäng. I slutet av varje bana räknas poängen ihop och man får ett betyg som sträcker sig allt ifrån förnedrande ”Ninja Dog” till fulländade ”Master Ninja”.

Ninjor vs Monster

Med en grym stridskänsla, följsam styrning och tung stämning mixad med explosivt tempo så kan man nästan inte begära något mer ifrån ett actionspel. Men Team Ninja förbiser naturligtvis inte grafiken och det märks. Inte en kvadratcentimeter av Ninja Gaidens grafik är lämnad åt slumpen. Allt är högupplöst, välanimerat och intressant designat. Dock blir just designen lite överdriven på sina ställen och en del klagar även på att spelet innehåller för lite ninjor och för mycket monster vilket ju helt och hållet är en smaksak då striderna aldrig någonsin blir förutsägbara eller tråkiga. Kameran kan ställa till problem vid några få tillfällen men den överdrivna kritik den fått på sina håll är obefogad. För det mesta känns den trygg och levererar en bra och flexibel översikt. Särskilt eftersom man själv har inflytande över den.
Detta är ett lir för dom som gillar välslipad action, obarmhärtigt motstånd och för den som vill utföra konst med ett svärd istället för med en pensel i handen. Detta är ninjalyx!

av Tomas Eriksson

Ninja Gaiden är ett underbart spel.
Graffiken flyter och ljud effekterna passar.
Spelet är svårt men det bryss på hur skicklig man är.
Det finns många vapen att välja mellan och magi att använda.
Spelets story är bra och borde göra en uppföljare till en Ninja Gaiden:2.
Det kan vara rätt irrenterande med bossar som anfaller utan att få en chans att slå tillbaka.
Jag föreslår för alla xbox fans som vill ha svåra blodiga action spel att köpa Ninja Gaiden.
Själva ninjan i spelet som man spelar med är Ryu Hayabusa som spelas också i fight spelet Dead Or Alive3 och Dead or Alive Ultimate.

Ninja Gaiden slår knock på alla andra ninja spelen som finns ute på marknaden, ni vet..Shinobi och Nightshade m.m.
Team Ninja, som också är välkända med spel som Dead or Alive 3 och Dead or Alive;Extreme Volleyball, har lyckats skapa den ultimata ninja simulatorn.

Du är Ryu Hayabusa. Svärdet ditt klan har beskyddat har blivit stulet, och du måste ta tillbaks det till varje pris.
Det är svårt att beskriva Ninja Gaiden med ord, man måste spela det själv för att förstå. Grafiken är superb. Ljudeffekterna likaså.
Kontrollen är komlicerad, men ändå lätt att ha att göra med.

Och till alla er som vill ha utmaning;ni har hittat rätt !
Ninja Gaiden är svårt..mycket svårt. Varje liten fight kan vara den sista, så det krävs träning. Förutom svärdet, har du även tillgång till en pilbåge, kaststjärnor samt gömda vapen, som man hittar på banorna. Ninja Gaiden är ett självklart köp. För alla som gillar action, och alla andra också, för den delen.

Tack för mig !

Hela spelet är som ett spel från 80-talet t.ex. du går in i ett rum, dörrarna låses, ett gäng fiender kommer, du dödar fienderna och dörrarna öppnas. Den uppbyggnaden är något som jag verkligen saknat.

Grafiken är dock inte från 80-talet. Ninja Gaiden är ett av marknadens snyggaste spel och videofrekvenserna är i en klass för sig.

Det finns många vapen, som också går att uppgradera hos smeden. Pilbågar, svärd, yxor och kaststjärnor är exempel. Magi kan man också ta till, som t.ex klassiska eldbollar. Vissa magier går också att uppgradera.

Ninja Gaiden är svårt, mycket svårt. Risken är att många kanske lägger undan spelet av den anledningen. Jag är dock inte sådan, jag gillar spel att bita i. Man kan inte spara spelet var som helst, bara vid särskilda statyer. Detta gör också att spelet blir svårare, man kan få lov att göra om en massa saker om man dör.

Sammanfattningsvis är Ninja Gaiden inget för den som vill ha ett "trevligt", avslappnande spel. Ninja Gaiden kräver koncentration och tålamod.
Ninja Gaiden är Årets spel, så här långt.

Med undantag för grafiken och ljudet skulle Ninja Gaiden kunna vara ett spel från 80-talet. Börja vid punkt A, döda några fiender, plocka upp nyckeln, döda några fiender, lås upp dörren och döda en boss vid punkt B. Det kanske låter simpelt och tråkigt men det är det inte.

Jag har hoppat runt med Ryu i många timmar nu och har definitivt inte tröttnat ännu. Om det är något som det alltid finns gott om i Ninja Gaiden så är det spelglädje, den där känslan av att man bara måste se vad som finns bakom nästa dörr och att man måste komma vidare till nästa bana. Det är det som är drivkraften i alla spel och Ninja Gaiden har som jag nämnde gott om det.

Något som verkligen sticker ut lite är grafiken. Miljöerna är otroligt vackara och samtidigt väldigt varierande. Ryu kan tyckas vara lite stel i vissa lägen men för det mesta håller även animationerna hög klass. Mellan uppdragen drivs storyn dessutom framåt av väldigt välgjorda mellansekvenser.

Storyn är för övrigt inte mycket att ha. Ett svärd blir stulet när din by invaderas och du ger dig ut för att hämnas och återta svärdet. Storyn utvecklas något en bit in i spelet men den når aldrig upp till rollspelsnivå. Det är dock inte speciellt viktigt. Det viktiga i Ninja Gaiden är den perfekta kontrollen, de intensiva striderna, de varierande miljöerna och utmaningen. För utmaningen är verkligen något som man ska tänka på innan man köper spelet. Ninja Gaiden är ett ganska svårt spel. Redan på Normal är det svårt en bit in i spelet och på Hard blir det oerhört frustrerande mellan varven när man tvingas spela om någon del av spelet för tionde gången. När man lyckas ta sig förbi ett riktigt svårt område i spelet blir dock tillfredställelsen stor och man känner sig verkligen nöjd.

Det finns med andra ord inte mycket att klaga på i Ninja Gaiden. Om du vill ha ett spel som erbjuder en stor utmaning och mycket spelglädje, då är det bara att köpa Ninja Gaiden. Om du vill ha ett spel med en djup handling, då rekommenderas något annat.

När jag först satte tänderna i detta nya ninja gaiden spel blev jag tagen på sängen. Det förtsa jag la märke till var den underbara grafiken,så detaljerat så man nästan trodde att man befann sig i det feodala japan.

Kontrollen är som gjuten, jag kunde lätt manövra ryu hur jag ville, ingen behövde säga till mej om hur man bemäsrar en ninja, ryu och jag var ett. Musiken i spelet är helt okej, lite mysiskt sådär som det ska vara i ninja spel.
Vad kan man säga om hållbarheten då? det här är ett odödligt spel, man tröttnar aldrig på att spöa fiende efter fiende eller bossar efter bossar,
det är banne mej lika kul varje gång.

Ninja Gaiden är ett spel som kommer leva kvar i våra minnen precis som mario jar gjort.

Jag skulle kunna säga som väldigt många jag känner: "blää, ännu ett spel från det glada 80-talet som de föstört och gjort till ett halvträligt 3D spel". Men det tänker jag inte göra, för det här spelet är långt ifrån träligt.Ärligt talat så ligger spelet närmare ett mästerverk.

Storyn känns nog igen ifrån X- antal andra spel och filmer. Ryu Hyabusa (från Dead or Alive- och Ninja Gaiden-serien)tränar sig i Ninjitsukonster i ett närliggande ninja-tempel (första banan) när han får ord av Ayane (också med i DoA) att hans hemby har blivit anfallen av Vigoor Imperiets armé. Problemet är dels att Ryu blir väldigt sur över att en armé slaktar hans Ninja-klan, och dels för att denna armé har tagit det ondskefulla svärd som klanen beskyddar så det inte ska hamna i ondskans händer....Tough luck.

Så, arg och full av hat så bestämmer sig Ryu för att ta sig till Vigoor-imperiets huvudstad och hämnas sin klan och för att hämta tillbaks svärdet.

Spelet i sig påminner en hel del om Devil May Cry med en viss krydda ifrån fjärran östern. Som om Dante hade tagit på sig en mask för ansiktet och bestämt sig för att bli ninja. Vilket inte är helt fel alls, utan resulterar i maffiga strider med Drakar, millitärer och ondskefulla samuraier.

Så som sagt. Gillar man Devil May Cry, Ninjaspel eller bara ett väldigt bra Actionspel så ska ni ta och investera i det här spelet. Jag har gjort det. Och jag njuter varje sekund av det.

(Grafik)
I detta spel så har Team Ninja verkligen lyckats igen,(tänker på DOA3).
Mycket detaljrikt och videosekvenserna är mycket snyggt skapade.
Betyg: 5/5

(Ljud/Musik)
Många bra ljudeffekter och rösterna passar väldigt bra in på karaktärerna.
Musiken är lite mystiskt sådär som det ska vara i ett ninjaspel.
Betyg: 4/5

(Kontroll)
Man får verkligen utnyttja handkontrollen till max. Många olika rörelser som att spriga på väggar och olika kombinationer med alla vapen man kan få.
Betyg: 4/5


(Hållbarhet)
Jag personligen kan tröttna ganska fort på denna typ av spel, men detta satt jag så fort jag hade chansen. Det är bara en bana i stort sett men har många kapitell.
Betyg: 4/5

(Totalt)
Är ett mycket bra spel. När man har klarat av spelet så låser man upp lite nya saker som....=) skaffa spelet!!!
Betyg: 5/5