Jag blev positivt överraskad av detta spel.
Det är inte av samma klass som Castlevania-symphony of the night, men det är det ju inte många som är! Vad är bäst då? Måste säga att grafiken och musiken är mycket bra! Kontrollen är följsam och fiendena rätt coola.
Det negativa är den fasta kameran, som ställer till det ibland fast man vänjer sig efter ett tag. Det kan även bli lite tjatigt med alla ljus man ska slå sönder, men så har det ju alltid varit i Castlevania! På det hela ett kanonspel som för Castlevaniaserien vidare på ett värdigt sätt tycker jag!
Spelet påminner dessutom mycket om Devil may cry!, så gillar man det bör man köpa spelet!

I 2 dagar satt jag och väntade på detta spel sen jag beställde spelet via internet och var mycket förväntansfull! När jag väl fick hem spelet så sprang jag in till Tv´n och slog igång spelet. Man märkte genast vilket misstag Konami hade gjort när man gång på gång försökte ändra kamera vinkeln med höger styrspak men man kom på sig själv hela tiden (Man vänjer sig till slut) Spelet är inte så stort som jag hade hoppats på då man ganska snabbt klarar spelet, sisådär 6-10 timmar beroende på hur mycket man vill göra i spelet. Man måste klara 5 banor sen väntar en slutboss. När man klarat alla 5 banorna öppnas porten in till Dracula.

Ett ganska simpelt spel med snygg grafik och Leon, spelets huvudperson, ser verkligen ut som en riktig människa i spelet. Musiken är helt underbar blandat med Techno och riktigt kuslig musik. Ibland känner man verkligen rysningar när man springer in på en kyrkogård med den fantastiska musiken. Detta är ett ganska bra spel men inte mer. Spelet hade varit mycket bättre om man kunde styra kamera vinkeln som man ville. Jag anser fortfarande att spelen från förr är bättre med dom gamla klassika 8-bitars spelen.

Spelets+++++:
Grafiken (Verkligen snygg)
Musiken (Helt fantastisk)
Fienderna/Bossarna (Älskar varje gång jag får slakta en fiende/boss)

Spelets-----:
Kontroll/Spelkänsla (Alltför avancerad, för många knappar att hålla reda på)
Spelets längd (Alltför kort, jag hade önskat mer banor)
Kameravinkeln (Förstör nästan hela spelet)

Den mörka åldern sveper över Europa likt en svart dimma.
Riddare runt kontinenten slåss mot kättare och hedningar, en kamp i Guds namn.
En utpräglad riddarorden står enligt myterna, högre än de andra, mest tackvare två extremt extraordinära män, Leon Belmont och Mathias Cronqvist.
Tack vare dessa individuellt skicklig och tillsammans taktiska män så vidmakthåller sig deras samfund positionen som odödliga i strid.
Sorg väntar Mathias då han anländer hem från ett lyckosamt fälttåg, nämligen hans hustru och älskades plötsliga död.
Mathias faller i stor sorg och blir i sinom tid sjuk därefter sängliggandes.
Leon fortsätter utan sin bundsförvant och tack vare honom förblir deras rykte intakt.
Med tiden så börjar horribla varelser och döda dyka upp i Leons domäner, men kyrkan tvingar honom att bekämpar kättare istället för demoner, men med hans fru Saras försvinnande och kopplingen till en Vampyr som i generationer har hemsökt hans släkte, kan han inte fortsätta sin kampanj
Istället ger han sig i hast av mot skogen ”Eternal Night” för att rädda sin Sara och häva förtrollningen över skogen och landet.

Stämningen är ett faktum, slottet är gigantiskt och det döljer sig hemligheter bakom varje vägg och varje staty.
Slottet och dess magnifika struktur är väldigt genuin.
Väl inne i slottet finns där, trädgårdar, matkällare, vapenrum, oräkneliga korridorer, balkonger, vackra salar och en avgrund i slottets lägsta regioner.
Slottet lever och väggarna talar sitt eget språk.
Grafiken gör inte saken mindre bra, den är av högsta kvalité och hjälper till att förhöja stämningen.
Musiken passar otroligt bra, katedralmusik och dova körer, ja man har till och med varit så vågade att man har experimenterat med techno och synt ljud, vilket sammansmälter i en otroligt vacker kollektion av kyrkmusik.

Vapnen är som vanligt piskor, denna gång av flera olika varianter, som på enklast sätt samlas genom att klara diverse gömda bossar.
Som vanligt har man även sekundärvapen och av inte allt för okänd karaktär, men nu med en otrolig mängd avfyrningssätt, som väljs tack vare diverse upphittande pärlor.

Boss arsenalen är inte att leka med och som gräddan på moset en av de svåraste slutbossarna genom tiderna, alla kategorier, enligt Super Play.

Storyn i castlevania spel brukar väl inte vara något att skryta över, men trots den vanliga ”rädda skönheten från slottet och döda draken” temat så har de faktiskt, med intro scenen och den häftiga berättarrösten lyckats någorlunda.

Slottet är stort, bossarna svåra, vapnen tuffa, hemligheterna många och enligt mitt tycke det nästbästa Castlevania, efter ”Aria of Sorrow” till GBA.

Jag har alltid älskat Castlevania sagan, ända sen Nintendo 8-bitarn.
Klanen Belmonts kamp mot Dracula, slutbossen, den onda mystiska, men ändå på något sätt tilltalande karaktären.

Det är svårt att sätta fingret på varför så många tycker om just Castlevania, egentligen är det ett ganska okomplicerat spel med en story lika gammal som bibeln, men ända tar vi gladeligen upp kampen mot det onda i ett nytt dramatiskt kapitel.

Början

Castlevania "Lament of Innocense", som det heter i USA, utspelar sig före alla andra spel i serien, därför att Konami ville klargöra två saker;
1. Att Dracula i Castlevania inte baserar på Bram Stokers Dracula.
2. Konami ville visa hur Belmont klanen föddes in i rollen
som Draculas Bekämpare.

Spelet
Utspelar sig helt i 3d, som vi vet. En del hardcore fans har nog sågat spelet på grund av detta, synd för de vet inte vad de missar. Eftersom det är i detta formatet öppnar sig en helt ny spelupplevelse.
Grafiken t ex, klassisk Castlevania arkitektur, utsöka banor (5 till antalet) som alla sin unika charm och stil. Även musiken lär inte göra någon besviken, den håller samma höga klass som de andra spelen i serien.
Enkel och funktionell kontroll som man lär sig snabbt.

Tyvärr är spelet för kort, fem banor till antalet räcker inte. Men det beror också på hur mycket man vill hitta. I denna del har Konami valt att helt slopa level systemet, nu får man helt enkelt hitta HP MAX UP och MP MAX UP (mera hälso och magipoäng) Så det har blivit mer action och
mindre rollspel (Om man skulle jämföra detta spelet mot det underbara men sällsynta Castlevania Symphony of the Night till Playstation 1)

Rekommenderas starkt, köp det nu..ni kommer inte att ångra er..
The night is still young...

Det var ett tag sedan jag klarade av Castlevania (Lament of Innocence) men nu har jag äntligen privilegiet att skriva en riktig recension till skillnad från de två föregående.

Allting ska ta slut någon gång, allt har en ände, men var den änden är vet ingen. Allting är förgängligt, som de säger inom buddhismen, men är verkligen allting förgängligt? Finns det inget som är beständigt!?

Jag tror det, eller jag rättare sagt vet att det är så - Castlevania kommer för alltid till att bestå, hur mycket världen än ändrar sig!

Castlevania till Playstation 2 är utan tvekan ett spel i tiden. Man känner verkligen den atmosfäriska känsla man alltid känner när man fördjupar sig i ett Castlevaniaspel. Grafiken är underbar och de combos man lär sig är tveklöst häftiga. Castlevania till Playstation 2 är ett av DE bästa spelen till dags dato. Man får veta hur allt tog sin början och vilken som egentligen är Dracula. Allting är välgjort och man känner sig verkligen som en del av en speciell fantasivärld, som faktiskt skulle kunna vara riktig.

Det är antagligen detta som fascinerar fans som mig att alltid vilja ha ett Castlevaniaspel när det kommer ut. Jag kan bara säga att jag starkt rekommenderar detta spel till både fans och nykomlingar. Ni vill väl inte bli ett nattens barn?

Bli en Belmont, bli en legend, bli en hjälte... bli världens frälsare!

GaMeRmAn no. 1

Var spelen verkligen bättre förr? Mitt svar är nog nej. Tekniska begränsningar medförde poängsamling, roterande plattformar, extraliv, specialföremål och 28-tumsbossar. Det är charmen visserligen och ur ett historiskt perspektiv intressant likväl relevant.
Men när Konami 2004 spottar ur sig liknande alster som för 15 år sedan, när man inte längre har de extrema begränsningarna som fanns då är underligt. Man pratar om spelglädje oftast i samband med "retrospel".
Men egentligen menar man enkelhet. Att inte bli av med ett liv eller energi p.g.a en trilskande kamera och bara ha sig själv att skylla.

Att ha full kontroll. Att tempot i gamla actionspel är betydligt högre än sina tredimensionella efterföljare p.g.a enkelheten.
Så när Konami till viss del återgår till det enkla upplägget i Castlevania till PS2 är det inte helt lyckat.
Samtidigt som actionkonceptet från originalet finns där, har man försökt smälta in de segdragna äventyrsmomenten från senare delar. Kort sagt, man försöker sitta på två stolar....och ramlar emellan.
Visuellt innebär det nya spelet att man frångått de östeuropeiska kråkslotten till den mer populära gotiska stilen med katolska kyrkor.
Vackert är det, utan tvekan. Men måste man stå och stampa på samma ställe som Devil May Cry? Varje sekund jag spelar tänker jag på Capcoms mästerverk. Bandesignen är mycket funktionell men känns alltför konstruerad. I de kala rummen där man piskar för sitt liv är det skönt att inte kameran går vilse bland möbler och pelare,men jag hade ändå önskat att Konami satsat på att skapa ett riktigt slott istället för att upprepa klassiska roterande plattformar i 3D-tappning.

Musiken är passande stämningsfull och flera av styckena är mycket ljuvliga.
Kontrollen fungerar som den ska, men de nya attackerna man lär sig är onödigt knepiga att lära sig, till skillnad mot rörelserna i DMC.
Att spelet inte är särskilt långt förvånar inte. Jag hade nog tröttnat om det varit längre, även om jag hade roligt ibland.
Bossarna är en besvikelse. Kräver knappt någon taktik alls. Bara slå och slå och slå och hopp undan. Slutbossen är visserligen en annan femma och är riktigt tuff.
Men spelets största problem är tempot. Att kombinera action med utforskning
bidrar till att spelets intensitet avtar. Det finns också bättre alternativ i den långlivade( eller uttjatade) serien.

Vill du ha action, spela originalet till NES eller Super Castlevania till SuperNes.
Är rollspelsupplägget något som tilltalar dig föreslår jag Circle of the Moon till GBA. Det är antagligen bättre att lägga ut några hundralappar på det spelet än en absurd tusenlapp på PSX-spelet Symphony of the Night.

Jag har själv inte spelat SOTN, men jag vet att jag inte vill lägga ut så mycket pengar på ett begagnat spel när det finns billigare alternativ.
Men det finns kanske dem som vill och det är framför allt de som kommer att uppskatta det här spelet, inte den breda massan.

Nån gång i början kom det första Castelvania spelet men hade då ett annat namn vid Vampire Killer. I det första spelet krigar mna som Simon Belmont. Men i det nya spelar man Leon Belmont som är far till Simon. Lament Of Innocence utspelar sig på 1100-talet. Leon Belmont tar sig till slottet castelvania men på vägen ditt träffar han Rinaldo som ger Leon hans piska.

Direkt när man kommer in till slottet kan man redan så inngången till Draculas kammare. Ska man möta drakula har man några timmars spelande framför sig. För att kunna möta Dracula måste man också klara fem bossar som till slut gör att det finns tillträde till Draculas kammare.

Sedan så själva spelet i säg mycket vackert. Konami har värkligen lyckats med grafiken. Även musiken är väldigt passande. Men kontrollen är däremot inte så bra. Den kan kännas lite seg när man hoppar men annars är kontrollen bra. Och Castelvania räcker till att spela länge. När man väl klarat det så är första tanken att spela om det.

(BETYG)

(GRAFIK)
Så vackert. Näst intill perfekt.
Grafik: 9/10

(LJUD/MUSIK)
Vackra ljud-effekter och fin musik gör musiken mycket bra.
LJUD/MUSIK: 9/10

(KONTROLL)
Lite seg. Hoppmonmentet kunde varit mycket bättre.
Kontroll: 6/10

(HÅLLBARHET)
Jag håller redan på att spela om de.
Hållbarhet: 10/10

(TOTALT)
Castelvanias debut på PS2 är mer en mycket bra.
Totalt: 9/10

Allt som lovande ut för den första Castlevania-releasen till Playstation 2. Rykten gick att det var samma team som hade utvecklat "Symphony of the Night". Många Castlevania-fans gnuggade händerna världen över.

Så kom det äntligen då till oss som envist väntar på PAL-versionerna. Det första som slog mej var att "Lament of Innocence" inte stod på kartongen, utan endast ett tomt "Castlevania". Synd, för jag tyckte det var en häftig undertitel.

Det andra som slår mej är att om man har surround-ljud så blir introt en bestående upplevelse. Grymt!!! Jag blev helt begeistrad av det. Man blir helt spänd på vad som ska komma härnäst. Gotisk stämning direkt.

Efter startfilmen så börjar således spelet. Allt väl. Så märker man helt plötsligt av spelets största svaghet. Det är fixerad kameravinkel.
Man kommer på sej själv flera gånger när man försöker rotera kameran med höger styrspak. Hur som helst så vänjer man sej efter ett tag (nästan)

Spelet i helhet då - Riktigt bra! Visserligen inte lika gotiskt som jag hoppats på, & lite för mycket saker som är "optional". Eftersom jag ville göra alla saker, besegra varenda liten gömd boss & hitta alla saker, så hade jag ett spel som varade cirkus 18 timmar. Gör man bara det man behöver göra så kan man säkert springa igenom det på 6 timmar. Alldeles för kort tid om du frågar mej.

Det som helt klart imponerar mest på mej är musiken i spelet. Aldrig förr har jag kännt att högtalarna verkligen måste vara på när jag spelar ett spel. Storyn är ganska bra. Även om en del klicheér förekommer så tycker jag ändå det mesta är ganska häftigt. Om detta är en bra story för början i sagan om Belmonts eviga kamp mot mörkret låter jag däremot vara osagt.

Vad jag tror så är det förhoppnigsvis en försmak på vart vi kan se Konami föra Castlevania-serien. Det finns en hel del saker kvar att finslipa men det ser riktigt lovande ut får jag lov att säga.

jag tänkte att ja skulle skirva en resension på det här nu när det kommer till sverige, själv har jag haft import versionen ett tag nu så.
Detta utspelar sig alltså först i serien och man får veta hur Belmont släcktet en gång började att jaga Dracula med sin piska, Leon Belmont den första kända Belmont har altså givit upp sin titel som riddare för att rädda sin käraste som Dracula då har till fånga tagit (orginellt va?). Dracula är rätt så nybliven Vampyr i det här stadiet så han leker katt och råtta leken med alla vampyr jägare som vill förgöra honom, och lika så blir det för Leon. när du kommer in i Castlevania så hittar du snart teleportrar till fem olika "banor" en boss på varje bana måste bli besegrad för att öppna dörren till Dracula, då är det bara att sätta igång.
Något jag saknar är självklart experiance som föregångarna har haft men det funkar bra det här också det är mer klassiskt nu, och att man måste equipa saker i realtime kan vara jobbigt på bossar och liknande. att de har valt 3D grafik beror helt enkelt på att de vill käna mer pengar, Koji Igarashi hadde gärna gjort ett till 2D spel men Konami ville ha 3D för att fler skulle köpa endast "Hardcore" spelare (som jag själv) skulle köpt ett 2D spel tyckte dom. men Koji bevisade vad Yuji Shibata inte kunde på Nintendo 64, Castlevania fungerar i 3D såväl som 2D (enlig mig var 2D spelen bättre iaf).

Musiken i det här spelet är sagolik helt oöverträfflig nästan lika bra som Symphony of The Night, en annan sak som är bra med ljudet är att man kan välja att alla ska prata Japanska istellet för tråkiga Amerikanska. och slutligen en ovesäntlig sak, jag rekomenderar att köpa NTSC versionen, Europeiska versionens box är grymt ful jämfört med NTSC versionens (japans är också rätt snygg)

Fick mitt ex utav spelet en dag efter USA-releasen och jag måste säga att jag trots mina tvivel är 100% nöjd! Detta känns och ÄR verkligen ett Castlevania i 3D! Vad många tvivlat på innan spelets release är om det är bättre eller sämre än "Symphony of the Night" vilket även jag tycker är ett av de bästa spelen genom tiderna. Svaret på denna frågan är självklart "Nej!", det finns inga spel som knappt kan mäta sig med 1997 års mästerverk. Men trots detta så bör man verkligen ge "Lament of Innocence" en chans. Man kan inte jämföra det med "SOTN" eftersom det är ett helt nytt spel och ett steg i en annan riktning. Det är helt klart det bästa Actionäventyret i 3D som jag någonsin spelat och det sopar mattan med allt vad "Devil May Cry" heter!

Spelet tar sin början långt innan det första spelet i serien på NES. En ung man vid namn Leon Belmont och hans vän Mathias Cronqvist är medlemmar i ett kompani med riddare inom kyrkan som förbjuder våld (vilket spelets rullande intro så vackert förklarar). Men den dagen då Leons flickvän Sara Trantoul kidnappas så måste Leon säga upp sin titel för att kunna rädda henne! "Skogen är uppslukad utav ett evigt mörker" beskriver introt och det stämmer. Väl när spelet börjar i skogen så möter Leon en man vid namn Rinaldo som berättar att han har någonting otalt med slottets ägare Walter och att han säljer föremål till förbipasserande som tänker ta upp kampen med vampyren. Han skänker även Leon en magisk piska som senare kommer att kallas "Vampire Killer" (Just det, samma piska som Simon använder i första delen). Fast besluten att rädda sin käraste så beger sig Leon in genom slottets port med bara vinden som blåser genom hans hår.....

Något som skall sägas direkt är att spelets grafik är närmast sensationell, Konami har verkligen lyckats fånga den där speciella Castlevaniastämningen som finns i de senaste delarna utav serien. Michiru Yamanes välkomponerade toner spelas i bakgrunden medans man utforskar slottet och redan från början kan man efter att ha sprungit igenom träningsrummen välja vilken utav de fem delarna utav slottet man vill besöka först. Detta är självklart en smaksak, men räkna med att behöva återvända till de olika delarna många gånger då de flesta ställen kräver speciella egenskaper för att kunna ta sig igenom.

Något som många klagat på är spelets längd. Även fast det tog mig endast sex timmar att komma fram till och spöa slutbossarna så är det fel att säga att spelet är för kort. Många spel håller ungefär sjugo timmar men är sega emellanåt, "Lament of Innocence" är å andra sidan helt perfekt och aldrig tråkigt en enda minut genom hela spelet! När man väl har klarat det så tar det dessutom ungefär ytterligare fyra timmar att hitta alla slottets hemligheter. Det finns även två extra spelbara karaktärer att låsa upp samt två hemliga svårighetsgrader då den ena av dessa är sinnessjukt svår! Så utmaning erbjuder spelet trots allt!

Jag rekommenderar verkligen alla att köpa detta underbara spel som tillsammans med "Xenosaga" och "Arc the Lad: Twilight of the Spirits" är det bästa som konsolen har att erbjuda idag!

Jag ger "Castlevania: Lament of Innocence" högsta betyg!

Jag blev positivt överraskad av detta spel.
Det är inte av samma klass som Castlevania-symphony of the night, men det är det ju inte många som är! Vad är bäst då? Måste säga att grafiken och musiken är mycket bra! Kontrollen är följsam och fiendena rätt coola.
Det negativa är den fasta kameran, som ställer till det ibland fast man vänjer sig efter ett tag. Det kan även bli lite tjatigt med alla ljus man ska slå sönder, men så har det ju alltid varit i Castlevania! På det hela ett kanonspel som för Castlevaniaserien vidare på ett värdigt sätt tycker jag!
Spelet påminner dessutom mycket om Devil may cry!, så gillar man det bör man köpa spelet!

I 2 dagar satt jag och väntade på detta spel sen jag beställde spelet via internet och var mycket förväntansfull! När jag väl fick hem spelet så sprang jag in till Tv´n och slog igång spelet. Man märkte genast vilket misstag Konami hade gjort när man gång på gång försökte ändra kamera vinkeln med höger styrspak men man kom på sig själv hela tiden (Man vänjer sig till slut) Spelet är inte så stort som jag hade hoppats på då man ganska snabbt klarar spelet, sisådär 6-10 timmar beroende på hur mycket man vill göra i spelet. Man måste klara 5 banor sen väntar en slutboss. När man klarat alla 5 banorna öppnas porten in till Dracula.

Ett ganska simpelt spel med snygg grafik och Leon, spelets huvudperson, ser verkligen ut som en riktig människa i spelet. Musiken är helt underbar blandat med Techno och riktigt kuslig musik. Ibland känner man verkligen rysningar när man springer in på en kyrkogård med den fantastiska musiken. Detta är ett ganska bra spel men inte mer. Spelet hade varit mycket bättre om man kunde styra kamera vinkeln som man ville. Jag anser fortfarande att spelen från förr är bättre med dom gamla klassika 8-bitars spelen.

Spelets+++++:
Grafiken (Verkligen snygg)
Musiken (Helt fantastisk)
Fienderna/Bossarna (Älskar varje gång jag får slakta en fiende/boss)

Spelets-----:
Kontroll/Spelkänsla (Alltför avancerad, för många knappar att hålla reda på)
Spelets längd (Alltför kort, jag hade önskat mer banor)
Kameravinkeln (Förstör nästan hela spelet)

Den mörka åldern sveper över Europa likt en svart dimma.
Riddare runt kontinenten slåss mot kättare och hedningar, en kamp i Guds namn.
En utpräglad riddarorden står enligt myterna, högre än de andra, mest tackvare två extremt extraordinära män, Leon Belmont och Mathias Cronqvist.
Tack vare dessa individuellt skicklig och tillsammans taktiska män så vidmakthåller sig deras samfund positionen som odödliga i strid.
Sorg väntar Mathias då han anländer hem från ett lyckosamt fälttåg, nämligen hans hustru och älskades plötsliga död.
Mathias faller i stor sorg och blir i sinom tid sjuk därefter sängliggandes.
Leon fortsätter utan sin bundsförvant och tack vare honom förblir deras rykte intakt.
Med tiden så börjar horribla varelser och döda dyka upp i Leons domäner, men kyrkan tvingar honom att bekämpar kättare istället för demoner, men med hans fru Saras försvinnande och kopplingen till en Vampyr som i generationer har hemsökt hans släkte, kan han inte fortsätta sin kampanj
Istället ger han sig i hast av mot skogen ”Eternal Night” för att rädda sin Sara och häva förtrollningen över skogen och landet.

Stämningen är ett faktum, slottet är gigantiskt och det döljer sig hemligheter bakom varje vägg och varje staty.
Slottet och dess magnifika struktur är väldigt genuin.
Väl inne i slottet finns där, trädgårdar, matkällare, vapenrum, oräkneliga korridorer, balkonger, vackra salar och en avgrund i slottets lägsta regioner.
Slottet lever och väggarna talar sitt eget språk.
Grafiken gör inte saken mindre bra, den är av högsta kvalité och hjälper till att förhöja stämningen.
Musiken passar otroligt bra, katedralmusik och dova körer, ja man har till och med varit så vågade att man har experimenterat med techno och synt ljud, vilket sammansmälter i en otroligt vacker kollektion av kyrkmusik.

Vapnen är som vanligt piskor, denna gång av flera olika varianter, som på enklast sätt samlas genom att klara diverse gömda bossar.
Som vanligt har man även sekundärvapen och av inte allt för okänd karaktär, men nu med en otrolig mängd avfyrningssätt, som väljs tack vare diverse upphittande pärlor.

Boss arsenalen är inte att leka med och som gräddan på moset en av de svåraste slutbossarna genom tiderna, alla kategorier, enligt Super Play.

Storyn i castlevania spel brukar väl inte vara något att skryta över, men trots den vanliga ”rädda skönheten från slottet och döda draken” temat så har de faktiskt, med intro scenen och den häftiga berättarrösten lyckats någorlunda.

Slottet är stort, bossarna svåra, vapnen tuffa, hemligheterna många och enligt mitt tycke det nästbästa Castlevania, efter ”Aria of Sorrow” till GBA.

Jag har alltid älskat Castlevania sagan, ända sen Nintendo 8-bitarn.
Klanen Belmonts kamp mot Dracula, slutbossen, den onda mystiska, men ändå på något sätt tilltalande karaktären.

Det är svårt att sätta fingret på varför så många tycker om just Castlevania, egentligen är det ett ganska okomplicerat spel med en story lika gammal som bibeln, men ända tar vi gladeligen upp kampen mot det onda i ett nytt dramatiskt kapitel.

Början

Castlevania "Lament of Innocense", som det heter i USA, utspelar sig före alla andra spel i serien, därför att Konami ville klargöra två saker;
1. Att Dracula i Castlevania inte baserar på Bram Stokers Dracula.
2. Konami ville visa hur Belmont klanen föddes in i rollen
som Draculas Bekämpare.

Spelet
Utspelar sig helt i 3d, som vi vet. En del hardcore fans har nog sågat spelet på grund av detta, synd för de vet inte vad de missar. Eftersom det är i detta formatet öppnar sig en helt ny spelupplevelse.
Grafiken t ex, klassisk Castlevania arkitektur, utsöka banor (5 till antalet) som alla sin unika charm och stil. Även musiken lär inte göra någon besviken, den håller samma höga klass som de andra spelen i serien.
Enkel och funktionell kontroll som man lär sig snabbt.

Tyvärr är spelet för kort, fem banor till antalet räcker inte. Men det beror också på hur mycket man vill hitta. I denna del har Konami valt att helt slopa level systemet, nu får man helt enkelt hitta HP MAX UP och MP MAX UP (mera hälso och magipoäng) Så det har blivit mer action och
mindre rollspel (Om man skulle jämföra detta spelet mot det underbara men sällsynta Castlevania Symphony of the Night till Playstation 1)

Rekommenderas starkt, köp det nu..ni kommer inte att ångra er..
The night is still young...

Det var ett tag sedan jag klarade av Castlevania (Lament of Innocence) men nu har jag äntligen privilegiet att skriva en riktig recension till skillnad från de två föregående.

Allting ska ta slut någon gång, allt har en ände, men var den änden är vet ingen. Allting är förgängligt, som de säger inom buddhismen, men är verkligen allting förgängligt? Finns det inget som är beständigt!?

Jag tror det, eller jag rättare sagt vet att det är så - Castlevania kommer för alltid till att bestå, hur mycket världen än ändrar sig!

Castlevania till Playstation 2 är utan tvekan ett spel i tiden. Man känner verkligen den atmosfäriska känsla man alltid känner när man fördjupar sig i ett Castlevaniaspel. Grafiken är underbar och de combos man lär sig är tveklöst häftiga. Castlevania till Playstation 2 är ett av DE bästa spelen till dags dato. Man får veta hur allt tog sin början och vilken som egentligen är Dracula. Allting är välgjort och man känner sig verkligen som en del av en speciell fantasivärld, som faktiskt skulle kunna vara riktig.

Det är antagligen detta som fascinerar fans som mig att alltid vilja ha ett Castlevaniaspel när det kommer ut. Jag kan bara säga att jag starkt rekommenderar detta spel till både fans och nykomlingar. Ni vill väl inte bli ett nattens barn?

Bli en Belmont, bli en legend, bli en hjälte... bli världens frälsare!

GaMeRmAn no. 1

Var spelen verkligen bättre förr? Mitt svar är nog nej. Tekniska begränsningar medförde poängsamling, roterande plattformar, extraliv, specialföremål och 28-tumsbossar. Det är charmen visserligen och ur ett historiskt perspektiv intressant likväl relevant.
Men när Konami 2004 spottar ur sig liknande alster som för 15 år sedan, när man inte längre har de extrema begränsningarna som fanns då är underligt. Man pratar om spelglädje oftast i samband med "retrospel".
Men egentligen menar man enkelhet. Att inte bli av med ett liv eller energi p.g.a en trilskande kamera och bara ha sig själv att skylla.

Att ha full kontroll. Att tempot i gamla actionspel är betydligt högre än sina tredimensionella efterföljare p.g.a enkelheten.
Så när Konami till viss del återgår till det enkla upplägget i Castlevania till PS2 är det inte helt lyckat.
Samtidigt som actionkonceptet från originalet finns där, har man försökt smälta in de segdragna äventyrsmomenten från senare delar. Kort sagt, man försöker sitta på två stolar....och ramlar emellan.
Visuellt innebär det nya spelet att man frångått de östeuropeiska kråkslotten till den mer populära gotiska stilen med katolska kyrkor.
Vackert är det, utan tvekan. Men måste man stå och stampa på samma ställe som Devil May Cry? Varje sekund jag spelar tänker jag på Capcoms mästerverk. Bandesignen är mycket funktionell men känns alltför konstruerad. I de kala rummen där man piskar för sitt liv är det skönt att inte kameran går vilse bland möbler och pelare,men jag hade ändå önskat att Konami satsat på att skapa ett riktigt slott istället för att upprepa klassiska roterande plattformar i 3D-tappning.

Musiken är passande stämningsfull och flera av styckena är mycket ljuvliga.
Kontrollen fungerar som den ska, men de nya attackerna man lär sig är onödigt knepiga att lära sig, till skillnad mot rörelserna i DMC.
Att spelet inte är särskilt långt förvånar inte. Jag hade nog tröttnat om det varit längre, även om jag hade roligt ibland.
Bossarna är en besvikelse. Kräver knappt någon taktik alls. Bara slå och slå och slå och hopp undan. Slutbossen är visserligen en annan femma och är riktigt tuff.
Men spelets största problem är tempot. Att kombinera action med utforskning
bidrar till att spelets intensitet avtar. Det finns också bättre alternativ i den långlivade( eller uttjatade) serien.

Vill du ha action, spela originalet till NES eller Super Castlevania till SuperNes.
Är rollspelsupplägget något som tilltalar dig föreslår jag Circle of the Moon till GBA. Det är antagligen bättre att lägga ut några hundralappar på det spelet än en absurd tusenlapp på PSX-spelet Symphony of the Night.

Jag har själv inte spelat SOTN, men jag vet att jag inte vill lägga ut så mycket pengar på ett begagnat spel när det finns billigare alternativ.
Men det finns kanske dem som vill och det är framför allt de som kommer att uppskatta det här spelet, inte den breda massan.

Nån gång i början kom det första Castelvania spelet men hade då ett annat namn vid Vampire Killer. I det första spelet krigar mna som Simon Belmont. Men i det nya spelar man Leon Belmont som är far till Simon. Lament Of Innocence utspelar sig på 1100-talet. Leon Belmont tar sig till slottet castelvania men på vägen ditt träffar han Rinaldo som ger Leon hans piska.

Direkt när man kommer in till slottet kan man redan så inngången till Draculas kammare. Ska man möta drakula har man några timmars spelande framför sig. För att kunna möta Dracula måste man också klara fem bossar som till slut gör att det finns tillträde till Draculas kammare.

Sedan så själva spelet i säg mycket vackert. Konami har värkligen lyckats med grafiken. Även musiken är väldigt passande. Men kontrollen är däremot inte så bra. Den kan kännas lite seg när man hoppar men annars är kontrollen bra. Och Castelvania räcker till att spela länge. När man väl klarat det så är första tanken att spela om det.

(BETYG)

(GRAFIK)
Så vackert. Näst intill perfekt.
Grafik: 9/10

(LJUD/MUSIK)
Vackra ljud-effekter och fin musik gör musiken mycket bra.
LJUD/MUSIK: 9/10

(KONTROLL)
Lite seg. Hoppmonmentet kunde varit mycket bättre.
Kontroll: 6/10

(HÅLLBARHET)
Jag håller redan på att spela om de.
Hållbarhet: 10/10

(TOTALT)
Castelvanias debut på PS2 är mer en mycket bra.
Totalt: 9/10

Allt som lovande ut för den första Castlevania-releasen till Playstation 2. Rykten gick att det var samma team som hade utvecklat "Symphony of the Night". Många Castlevania-fans gnuggade händerna världen över.

Så kom det äntligen då till oss som envist väntar på PAL-versionerna. Det första som slog mej var att "Lament of Innocence" inte stod på kartongen, utan endast ett tomt "Castlevania". Synd, för jag tyckte det var en häftig undertitel.

Det andra som slår mej är att om man har surround-ljud så blir introt en bestående upplevelse. Grymt!!! Jag blev helt begeistrad av det. Man blir helt spänd på vad som ska komma härnäst. Gotisk stämning direkt.

Efter startfilmen så börjar således spelet. Allt väl. Så märker man helt plötsligt av spelets största svaghet. Det är fixerad kameravinkel.
Man kommer på sej själv flera gånger när man försöker rotera kameran med höger styrspak. Hur som helst så vänjer man sej efter ett tag (nästan)

Spelet i helhet då - Riktigt bra! Visserligen inte lika gotiskt som jag hoppats på, & lite för mycket saker som är "optional". Eftersom jag ville göra alla saker, besegra varenda liten gömd boss & hitta alla saker, så hade jag ett spel som varade cirkus 18 timmar. Gör man bara det man behöver göra så kan man säkert springa igenom det på 6 timmar. Alldeles för kort tid om du frågar mej.

Det som helt klart imponerar mest på mej är musiken i spelet. Aldrig förr har jag kännt att högtalarna verkligen måste vara på när jag spelar ett spel. Storyn är ganska bra. Även om en del klicheér förekommer så tycker jag ändå det mesta är ganska häftigt. Om detta är en bra story för början i sagan om Belmonts eviga kamp mot mörkret låter jag däremot vara osagt.

Vad jag tror så är det förhoppnigsvis en försmak på vart vi kan se Konami föra Castlevania-serien. Det finns en hel del saker kvar att finslipa men det ser riktigt lovande ut får jag lov att säga.

jag tänkte att ja skulle skirva en resension på det här nu när det kommer till sverige, själv har jag haft import versionen ett tag nu så.
Detta utspelar sig alltså först i serien och man får veta hur Belmont släcktet en gång började att jaga Dracula med sin piska, Leon Belmont den första kända Belmont har altså givit upp sin titel som riddare för att rädda sin käraste som Dracula då har till fånga tagit (orginellt va?). Dracula är rätt så nybliven Vampyr i det här stadiet så han leker katt och råtta leken med alla vampyr jägare som vill förgöra honom, och lika så blir det för Leon. när du kommer in i Castlevania så hittar du snart teleportrar till fem olika "banor" en boss på varje bana måste bli besegrad för att öppna dörren till Dracula, då är det bara att sätta igång.
Något jag saknar är självklart experiance som föregångarna har haft men det funkar bra det här också det är mer klassiskt nu, och att man måste equipa saker i realtime kan vara jobbigt på bossar och liknande. att de har valt 3D grafik beror helt enkelt på att de vill käna mer pengar, Koji Igarashi hadde gärna gjort ett till 2D spel men Konami ville ha 3D för att fler skulle köpa endast "Hardcore" spelare (som jag själv) skulle köpt ett 2D spel tyckte dom. men Koji bevisade vad Yuji Shibata inte kunde på Nintendo 64, Castlevania fungerar i 3D såväl som 2D (enlig mig var 2D spelen bättre iaf).

Musiken i det här spelet är sagolik helt oöverträfflig nästan lika bra som Symphony of The Night, en annan sak som är bra med ljudet är att man kan välja att alla ska prata Japanska istellet för tråkiga Amerikanska. och slutligen en ovesäntlig sak, jag rekomenderar att köpa NTSC versionen, Europeiska versionens box är grymt ful jämfört med NTSC versionens (japans är också rätt snygg)

Fick mitt ex utav spelet en dag efter USA-releasen och jag måste säga att jag trots mina tvivel är 100% nöjd! Detta känns och ÄR verkligen ett Castlevania i 3D! Vad många tvivlat på innan spelets release är om det är bättre eller sämre än "Symphony of the Night" vilket även jag tycker är ett av de bästa spelen genom tiderna. Svaret på denna frågan är självklart "Nej!", det finns inga spel som knappt kan mäta sig med 1997 års mästerverk. Men trots detta så bör man verkligen ge "Lament of Innocence" en chans. Man kan inte jämföra det med "SOTN" eftersom det är ett helt nytt spel och ett steg i en annan riktning. Det är helt klart det bästa Actionäventyret i 3D som jag någonsin spelat och det sopar mattan med allt vad "Devil May Cry" heter!

Spelet tar sin början långt innan det första spelet i serien på NES. En ung man vid namn Leon Belmont och hans vän Mathias Cronqvist är medlemmar i ett kompani med riddare inom kyrkan som förbjuder våld (vilket spelets rullande intro så vackert förklarar). Men den dagen då Leons flickvän Sara Trantoul kidnappas så måste Leon säga upp sin titel för att kunna rädda henne! "Skogen är uppslukad utav ett evigt mörker" beskriver introt och det stämmer. Väl när spelet börjar i skogen så möter Leon en man vid namn Rinaldo som berättar att han har någonting otalt med slottets ägare Walter och att han säljer föremål till förbipasserande som tänker ta upp kampen med vampyren. Han skänker även Leon en magisk piska som senare kommer att kallas "Vampire Killer" (Just det, samma piska som Simon använder i första delen). Fast besluten att rädda sin käraste så beger sig Leon in genom slottets port med bara vinden som blåser genom hans hår.....

Något som skall sägas direkt är att spelets grafik är närmast sensationell, Konami har verkligen lyckats fånga den där speciella Castlevaniastämningen som finns i de senaste delarna utav serien. Michiru Yamanes välkomponerade toner spelas i bakgrunden medans man utforskar slottet och redan från början kan man efter att ha sprungit igenom träningsrummen välja vilken utav de fem delarna utav slottet man vill besöka först. Detta är självklart en smaksak, men räkna med att behöva återvända till de olika delarna många gånger då de flesta ställen kräver speciella egenskaper för att kunna ta sig igenom.

Något som många klagat på är spelets längd. Även fast det tog mig endast sex timmar att komma fram till och spöa slutbossarna så är det fel att säga att spelet är för kort. Många spel håller ungefär sjugo timmar men är sega emellanåt, "Lament of Innocence" är å andra sidan helt perfekt och aldrig tråkigt en enda minut genom hela spelet! När man väl har klarat det så tar det dessutom ungefär ytterligare fyra timmar att hitta alla slottets hemligheter. Det finns även två extra spelbara karaktärer att låsa upp samt två hemliga svårighetsgrader då den ena av dessa är sinnessjukt svår! Så utmaning erbjuder spelet trots allt!

Jag rekommenderar verkligen alla att köpa detta underbara spel som tillsammans med "Xenosaga" och "Arc the Lad: Twilight of the Spirits" är det bästa som konsolen har att erbjuda idag!

Jag ger "Castlevania: Lament of Innocence" högsta betyg!