I ett land långt, långt borta rider en ung man på sin häst. I hans famn bär han en flicka. Hon är död. Mannen rider fram till en stor katedral som är förbjuden att äntra. Det sägs att en makalös magi finns i denna katedral.

När mannen kommer fram så hör han en röst i katedralen som säger att flickan kan bli återupplivad om mannen är bered att göra en sak för katedralen. Mannen går med på att göra vadsomhelst för att få flickan återupplivad. Katedralen berättar att mannen måste förgöra de 16 kolosserna som härjar i landet. Endast då kan flickan bli återupplivad. Efter det så ger sig mannen ut på sin häst för att döda alla dessa kolosser.

Så börjar “Shadow of the Colossus”. Spelet går enbart ut på att döda dessa kolosser. Inga andra fiender finns. Detta kan låta tråkigt, men en koloss tar en stund att döda. De är nämligen gigantiska. De är stora som hus och för att döda dem så måste man lista ut var och ens svaga punkt.

Musiken till detta spel ligger på toppen av alla andra spel soundtrack. Det är absolut ett av de bästa soundtracken som gjorts till ett spel. Kontrollen sitter bra och grafiken är underbar. Detta är det mest konstnärliga spel som jag har spelat.

Få spel till PS2 har blivit så hyllade som Shadow of the Colossus. Såväl recensenter som vanliga spelare har varit i det närmaste eniga, det är ett mästerverk. Detta är något som jag inte för mitt liv kan begripa. SoC är inget mästerverk, det är inte ens medelmåttigt. Det finns faktiskt ingenting som jag kan tycka är särskilt imponerande. Historien är tunn som utspätt vatten och handlar om en pojke som ska hitta och döda 16 jättar, vilket är det enda sättet att väcka hans döda flickvän till liv. Och det är också det enda spelet handlar om. Hitta en jätte, ta dig upp på hans rygg, klättra upp till huvudet och hugg till med svärdet ett par gånger. Leta sedan reda på en ny jätte och upprepa proceduren. Enformigt är bara förnamnet. Vidare är grafiken ful, kameran dålig och kontrollen tråkig. Ska man säga något positivt om SoC får det bli att det i alla fall känns nyskapande, samt att musiken är helt okej.

Själv orkade jag med 4-5 timmar innan jag tröttnade och stängde av för gott. Tack och lov att jag bara hade lånat spelet än en kompis och inte slängt ut mina surt förvärvade pengar på att köpa det.

Det här spelet känns inte som ett spel, det är så oerhört vackert med de vackra miljöerna havet, sjöarna, skogarna, öknarna allt finns där, det känns som ett eget universum!

Spelet handlar om en man som heter Wanda. Wanda har förlorat sin älskade fru Mono men han har hört talas om ett land där det vandrar omkring gigantiska monster som liknar levande berg. I detta land så ska förmågan att återuppväcka dom döda finnas.
Så Wanda börjar sin resa till detta ödsliga land. Efter många dagar och nätter så är han äntligen framme, han ser ett enormt tempel längst ut på en lång bro.

När Wanda väl är inne i templet så lägger han sin avlidne och älskade fru på ett stenaltare och plötsligt så hörs det en mörk och dånande röst. den frågar varför Wanda har anlänt där så Wanda berättar allt som har hänt. Tillslut säger rösten att det finns ett sätt att återuppväcka Mono. Men det ända sättet är om Wanda besegrar 16 olika kolosser. Dom ända vapen Wanda har att använda är ett svärd en pilbåge och sin trogne häst Agro.
Men rösten säger också att det kommer orsaka konsekvenser för Wanda men han är redo att göra vad som helst för sin älskade fru Mono.

Så det är ditt jobb att besegra dessa 16 kolosser med din egen finurlighet.
Svett, blod och tårar kommer att rinna men om du är envis och stark så kommer du att klara detta helt galant! Så om du vill ha ett underbart och helt maklöst bra rollspel så är det utan tvekan Shadow of the colossus du ska välja.

Innan jag tog mig an detta spelet så hade jag som vanligt tjuvkollat lite på recensionerna i diverse tidningar. Det hade fått väldigt höga betyg i samtliga av dom men det sades att det var mycket annorlunda mot vad dagens äventyrs spel brukar vara. Så när jag äntligen tog mig tid att spela det så bestämde jag mig för att ha ett så öppet sinne som möjligt. Efter ett visuellt imponerande men ganske så intet sägande intro fick jag handlingen utstakad till punkt och prickar. Kortfattat.

Döda ett dussintal colosser åt någon slags gud för att ens flickvän eller liknande skall återuppstå från det döda efter en orättfärdig död. Och så tar spelet sin början. Det första intrycket jag får är att spelet är stort, väldigt stort. Oändliga, ödsliga men vackra vyer så långt ögat når. Det andra jag upptäcker är hur pass dålig kontrollen tråkigt nog är. Den fyller visserligen sin funktion men det känns väldigt trögt att förflytta sig framförallt ridandes då man rör sig ryckigt och odynamiskt. Kamera vinklarna spelar en viktig roll här också. Till en början försökte jag liksom alltid att justera kamera vinklarna på ett så optimalt gynnsamt sätt som möjligt men gav till slut upp och anpassade mig själv efter vinklarna istället. Vilket för det mesta resulterade i en otillfredställande överblick. Hur som helst, när jag bekantat mig med kontrollen så gott det gick började jag att ta mig an colosserna och det är här som spelet har sina höjdpunkter. Man märker att det är här som den största vikten är lagd och det är väldigt underhållande att hitta varje colossus svaghet för att på ett fyndigt sätt fälla dom en och en.

Men efter varje colossus som jag fällt undrar jag gång på gång, är detta allt...? På 90-talet då snes regerade hade man nöjt sig med denna typ på upplägg men jag får hela tiden känslan av att något saknas. Jag vill ha mer än bara en kort ridtur över ett ödsligt landskap för att sedan ryka ihop med en colossus som är tämligen enkel att ta kål på om man bara vet hur man ska gå till väga.

Så när jag efter ca. 8 timmars spelande ser på slut texterna som rullar förbi har jag bara en konstig känsla av otillfredställelse efter denna relativd korta och ödsliga resa. Det har haft sina magiska stunder men det känns inte tillräckligt helt enkelt.

Mörkret vilar över himlavalvet och i luften svävar en fågel fritt likt en ensam ledsagare från svunna tider. De mörka molnen täcker skyn och endast ett fåtal ljusglimtar når marken, där en ung man och hans trogna följeslagare, den svarta hingsten Agro, färdas över land och vatten mot det uråldriga landet i fjärran. Tiden rinner iväg, ty den unge mannens eviga kärlek har blivit dödad under hemska offerceremonier i hans hemland. Med detta avskyvärda dåd i bakhuvudet bestämde han sig för att tillsammans med sin häst och sin dräpta fästmö färdas till landet där kraften att ta tillbaka de döda sägs vara gömd.

Över fält, genom skogar och över broar färdas han, mot sydligare breddgrader, där han långt om länge finner sin väg till det uråldriga landet. Med sitt mål i sikte närmar han sig pedestalen i bedjans tempel och lägger där ned sin kärlek, den unga kvinnan Mono, vars lugna ansiktsuttryck både lyser av värme och kyla.

Gudarna ber Wander, som den unge mannen heter, att finna och besegra stora varelser, som vandrat dessa länder sedan urminnes tider. Med svärd och pilbåge i hand och med sin häst Agro beger han sig ut mot det okända för att konfrontera de gigantiska kolosserna som strövar runt i världen.

Upptrappningen till årets, ja nästan, evighetens med rätta mest konstnärliga och estetiska spel är inget mindre än ett mästerverk. Fumito Ueda och hans kreativa kollegor har skapat en värld olik någon annan jag tidigare skådat. När man först sätter sig ned med Shadow of the Colossus kan man knappt få fram ett enda ord, ty det känns som om tiden står stilla när man står där, med de vackra, öppna fälten och den bländande solen framför sina ögon.

Ja må säga att allting uppfyller de krav man någonsin kan tänka sig ha på ett äventyrsspel. I Shadow of the Colossus värld kan man utforska platser som påminner en om allt ifrån Tomb Raider-spelen till Gladiator. Och självklart framträder även här estetiken som gjorde ICO till en sådan succé på ett sätt aldrig förr skådat i ett TV-spel. Om inte detta är konst, vad är då konst...?

Shadow of the Colossus innehåller allt som gör en äventyrare helt euforisk, ty här finns allt ifrån grottor till öknar till bergspass till stora sjöar, där osedda faror lurar i de outforskade djupen. Man kan utan tvekan säga att detta spel, nej, denna livsstil enkelt övervinner sin egen skugga och med lätthet tar sig ut ur den uppsjö av mediokra speltitlar som flockas kring spelmarknaden idag. Musiken är, precis som i ICO ett mästerverk i sig och Kow Otani gör om möjligt, en ännu bättre tolkning av den mystiska världen minst lika bra som han gjorde i ICO. Från intromusiken till kolossmusiken till vindpustarna; ja, allt är heligt...

Må Shadow of the Colossus leva länge och må de budskap man fylls till bredden av lysa genom alla lättsinta och ytliga spel som inte ens bör få stå nära denna pärla i spelhyllan. Missa detta och missa ett nytt liv, det säger jag bara! Leta inte längre, eftersom här finns allt du behöver när det kommer till äventyrsspel! Det är som att leva och spela inuti den vackraste tavla ni kan tänka er, och ja, trots den ensamma väg Wander och Agro har valt att gå, finns det mer kärlek här än i de flesta andra verk jag både sett och spelat på åratal.

"Hinc omne quod coelo subest ortum exitumque postulat"
"Hence, everything that is under heaven, the rising and the finish, he demands"

- Ty vi äro alla en i kolossernas skugga